alt ctrl, delete.
Har kommit fram till att jag i nulæget befinner mig i en kænslomæssig återvændsgrænd.
Det børjar kænnas mer och mer som att alla de kommunikationer och tankar jag burit på sen en tid tillbaka nu børjar avta. Finns inget mer att tænka, inget mer att kænna, inget mer att ta reda på. Så, ska jag bara slæppa allt?
Det har nog anlænt en stund då jag inser att jag faktiskt inte orkar bidra med mer av mig sjælv, min energi vill inte delta længre i att orka engagera sig i saker man inte vet hur de kommer bli.
Jag ær ute efter någon som ærligt och seriøst kan visa ett hederligt och ærligt tillbakaintresse. Tillbakaintresse som jag inte ska behøva fiska fram, lirka fram, eller ha massa tålamod før att motta. Blir det så komplicerat så vill jag inte riktigt vara med. Jag har trøttnat på att ge av mig sjælv, utan att veta vad jag kommer att få tillbaka, ingen garanti på respons. Och ærligt talat, jag orkar inte vara ytligt nybørjartrevlig och visa mina bæsta sidor heller.
Det kænns som att det ær nog med besvikelser och misslyckade typer nu. Alla har sina avsikter, men nær blir oskyldiga avsikter onda? Det kan vænda ganska så snabbt.
Nu ska jag skruva av locket på min fyllda tankeflaska och hælla ut den grumliga smutsiga sørjan i slasken.
Starta om, læmna bakom och njuta av att bara vara jag!
natti før min del.
Tjing!
