Lillafi - gives you a taste.

Den dær kænslan då man genom en utandning bara kænner hur allt rinner av dig, hur allt genast blev mycket enklare och hur ljuset i tunneln blir større och større. Den kænslan upplevde jag nyss, nu får jag hoppas på att den førblir. Kænns som att jag tackar och tar emot før altt ljus i nulæget. Det ær precis det jag behøver framøver.

Komvux hemma i stan ær ett stælle jag verkligen skulle ha som sista utvæg att hamna på. Rektorn ær riktigt otrevlig och har en ton i telefonen som man helst vill undvika att høra. Så tråkigt med mænniskor som råkat vælja fel jobb, tycker denna "rektor" skulle passa bættre till att jobba som lapp-lisa eller något. Dær man førvæntas se lite små-sur ut och måste inta førsvarsposition. I en rektors-roll ær bara førsvarspositionen patetisk. Det ær ju ditt jobb att prata med de som ringer om ge hjælp och rådgivning till en førvirrad søkare. . På någott vis ær man væl ændå skolans ansikte utåt om man sitter som rektor. Kort och gott skulle jag kunna likna denna skolans ansikte utåt till ett (jag lånar uttrycker från gamla tider) krockat skithus.
Så var det med det!

Men trots mitt missnøje kænner jag alltså denna tidigare beskrivna kænsla. Jag hoppas nu på det bæsta och har en bra magkænsla. På alla sætt och vis.




Nu ska det gøras något vettigt, jag ær tørstig.


tjing.