Lillafi - gives you a taste.

Ni vet när man var liten och man började känna sig lagom trött på sin vinterjacka?
Man längtade efter sin fleacetröja och pannband, få slippa mössan som gav svett i pannan.
Den känslan finns fortfarande kvar. Man lägger sitt fulla förtroende på solen på en gång den tittar fram.
Ser man solen ÄR det varmt ute, näästan sommar. Det är ju vad man alltid tror!

Så idag när man vaknade till solljuset spred sig värmen i kroppen.
Häärlig känsla liksom. Bokade en promenad med Kim och kände att vårjackan skulle räcka.
för det är ju sol, right?

Står i hallen och klär på mig när pappa säger dom glädjedödande orden: " Ta på din vantar och mössa, det är inte sommar än Sofie".
Gör som jag alltid gjort, lyssnar inte och säger: " jag kommer inte frysa pappa, det är ju sol ute"
Han suckar..

Början av promenaden kände jag att jag vekligen hade rätt, det var ju sol & varmt. Helskönt väder ju.
Nästan så  jag kunde ha dumpad sjalen.
Efter ca 40 minuter däremot, då soolen svikande nog gått imoln kände jag att vantar kanske hade varit skönt.
Sen efter kanske 50 minuter var mina kinder en aaaning kalla och likaså mina öron. En mössa hade varit riktigt skönt nu.

Slutade med att jag kom innanför döören i samma skick som en isbit.
frusen från topp till tå. Solen hade svikit mig, lika mycket som den alltid gjort.. Jag borde vetat bättre.
Pappa vet bäst.