Lillafi - gives you a taste.

Kärlek.

Något som vi alla vill ha, vill uppnå och strävar efter.
Inte så konstigt, en människorgrej.

Men hur mycket får vi egentligen engagera oss och hur ska man engagera sig?

Klassikern: " Man bara vet när det känns rätt, det känns i hela kroppen, svårt att förklara". Så har vi nog alla känt iallafall en gång. Då vi träffade vår första stora kärlek. Allt var så fint och man dansade på moln och rosenblad. Skrev saker som "Jag visste inte vad riktigt kärlek var föränn jag träffade dig". Gulligt, sött. Men, någon gång tar ju även den tiden slut.

"Är man inte kär man man lika gärna kyssa en parkeringsautomat" sa den söte Tzatsiki. För finns det inga känslor inblandade kan det lika gärna vara så.
Jag undrar dock, är vi inte lite för naiva om vi tror på det resonemanget fullt ut?
När man slutat tro på sagorna och är seriöst inställd till verkligheten, ska vi bara sitta rakt uppochner och vänta på att "det ska kännas rätt i hela kroppen"?
Hur ska man ta reda på det, En kyss tror jag aldrig kan göra någon stor skada på det viset. Då får man ju klara besked. Än att gå i undran.

"Det man inte vet får man ta reda på"  är ju ett välkänt uttryck.
Gäller det även i kärleksvägens sökande?
 Får vi verkligen utforska områden som vi vill, utan att känna oss desperata, kåta och utpekade av omgivningen?
Ja, det borde vi iallafall få göra anser jag.
Med det sagt menar jag inte att följa med en ny människa hem efter krogen är den ultimala vägen att gå, absolut inte. Men än man smart nog kan man nog finna många andra alternativ. Skulle man dock vilja det, fritt fram säger jag. Barar man har huvudet med sig.

Jag tycker man håller sig mer till verkligheten då än om man sitter hemma och väntar på Mc Dreamy i silvertights.

Men, men men! En annan tanke.
Måste man alltid känna en massa svallande känslor för att något ska vara bra?
Det måste väl kunna vara bra iallafall, utan att man varje gång måste vara helt och fullt känslomässigt engagerad.

Egentligen, det är ju då man slipper att tänka. Man är ju bekymmersfri och har inget att tänka på. Inga jobbiga känslor som tar över stunden. Bekymrar man sig inte över kärleken kan den inte heller göra dig besviken. Den kan bara komma som en rolig bonus. Vem vet..
Det är nog osmart att känna efter för mycket, känn för stunden istället. Känner man inte så sen var det ju iallafall en bra stund.

Att få ha en bra stund utan att behöva förstöra de med en massa bakgrundstankar till kärlek tror jag bara kan vara sunt.


Nu har inte jag lagt något definition på vad jag menar med en "bra stund", men det tycker jag var och en får bestämma själva.

Tjing.