Jag kommer slå ihjäl mig.

Nu vet jag hur jag kommer att dö någon gång.
Jag kommer vurpa ihjäl mig, är nästan helt säker. För det är fan det enda jag gör. Drar mig, slinter, halkar och ligger pladask! Spelar ingen roll vilken årstid det är, så lyckas jag på något sätt ligga med näsan nära backen.

I vintras, fast cyklenbanan var grusad, låg jag på backen med uppskrapat knä. I pisa, var trottoarkanterna för höga, och jag gjorde en felbedömning i hur högt jag behövde lyfta foten.
På rhodos förra året gick jag i flipflops på nyspolat golv, samma lika där. Näsan i backen. Alla tittar och jag varje gång: Skrattar.
En annan vanlig fallplats är trapporna, springer ner, springer upp, spelar ingen roll. Ett trappsteg missat och det är kört.
Gårdagens incident har jag redan nämnt. Även där helt skapad av mig själv, för det är aldrig så att jag behöver hjälp till att begå dessa händelser.

Nu, för typ 10 min sedan tänkte jag busa runt lite med hunden ute på gräsmattan. V springer ikapp för att hämta leksaken som jag kastat iväg. Ca 20 min innan vi lekte hade det tydligen regnat. Blöt gräsmatta brukar betyda en viss halkrisk. Vilket jag även denna gång inte lyckades undvika. Denna gång blev det en fin "bananslint" rätt på rumpen. Ensam som man är, med en hund stirrandes på dig kunde jag även denna gång bara skratta.

Så vi får se vad jag faller för imorn.

tjing.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0