Ett JAG.
Jag ger upp det här med att allt ska ske på ett visst sätt. Vem bestämmer vilket sätt som är bäst?
Jag vill vara två, jag gillar att säga vi, jag gillar att kunna säga jag och....
Jag är väldigt värd allt som är bra. Jag förtjänar det jag vill ha, det jag söker efter. Jag är nästan överkvalificerat bra.
Nej, det är inte skryt, mer som ett mantra som går på repeat. Som borde gå på repeat hos alla. För varför nöja oss med ett nästan då vi borde få ett absolut?
Man kan lätt lura sig själv och tro att man hela tiden kan ha kontrollen. Men någonstans på vägen upptäcker vi att vi ändå tappat den. Den råkade visst hamna oss någon annan iallafall. För varför skulle vi annars sitta och vänta? Vänta på vad vet vi inte, men vi anpassar oss helt plötsligt. . Fast vi säger att vi inte tänker göra det. Man vill inte tillåta sig själv att styras. Men det är de där förbaskade känslobanorna som slingrar sig snabbare än förnuftet. Vi utgår med förnuft och starkt självförsvar.. Men slutar någonstans mellan ett varför och en rad frågetecken.
Jag trodde att jag hade kontrollen, jag ville att jag skulle ha kontrollen, jag var helt säker på att jag skulle klara detta utan att bli tappat bakefter. Men nu tänkte jag börja om från början, delete and restart.
Visserligen finns inte dessa knappar på riktigt (ännu), men om man var programmerad på det sättet hade jag nog tryckt på paus lite oftare och bett om "en snabb tillbakablick".
I den nya starten iallafall, finns det bara ett JAG!.
