Lillafi - gives you a taste.

En obehaglig distans, en konstig känsla någonstans. Det känns tomt, eller hur?

Igår fick jag gråta. Det kändes skönt. Det var liksom på tiden kände jag.
Egentligen hade det inte spelat så stor roll vad som hade sagts till mig igår för att få mig nere. För jag låg redan. Förmiddagen var helt okej, då befann det sig till och med en liten glädjekänsla inom mig.
Var iväg på arbetsintervju och det kändes bra både före, under och efter. Besked kommer i veckan!

Sen blev de nån slags helomvändning, försökte mig på något som jag inte klarade av, blev missuppfattad och anklagad. Då var det kört me humöret. Det höll sig stabilt ett tag då jag fick lite support & telefonsällskap.
Men de kom ikapp later.. Maja försökte säga några uppiggande små ord, "Ska jag ta kort på dig när du gråter? de ser roligt ut". Eh, nee?

Men men, det var igår. Idag är idag. Idag känner jag inte för att gråta, inte för att vara deppig. Solen skiner och jag ska till frisören om en stund. Sitter och brukar jobbets dator i hopp om att en halvtimme ska gå liiite snabbare.

Såg nu att jag hade ett missat samtal med intalat meddeleande, lyssnar...
Okej det var från intervjun igår, ser ut som att jag  får jobbet. Tack!


Tjing.